Ensam är inte alltid stark, mity näst sista deprimerande inlägg
Jag brukar ha väldigt svårt för att öppna upp mig för folk, eller visa vad jag känner. Jag har ett fåtal vänner som jag vågar öppna upp mig för, jag kan verkligen berätta allt eftersom jag vet att dom inte dömmer mig och dom tycker om mig för just den jag är. Man vet ju att man kan förändras genom åren men mina vänner hemifrån säger att jag bara har förändrats på positiva sätt, jag är gladare, vågar ta för mig mer och är väldigt lätt att ha att göra med.
Jag vill inte verka deppig eller så men just nu befinner jag mig i en period då jag är fullständigt förvirrad och jag gillar det inte, inte alls faktiskt!
Det är nu jag har insett vilka vänner jag har och vilka jag vill prioritera i mitt liv men tyvärr känner jag mig ensam och några av mina vänner vågar jag inte prata med. Ska det verkligen vara så? Ska man inte kunna öppna sig för sina vänner och berätta hur man känner vad det än gäller?
Min sista tid i Australien tog väldigt hårt på mig, jag har inte velat säga något för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig i onödan, jag vet mycket väl om att jag inte är perfekt, det fick jag allt reda på där borta vill jag lova.
Det finns en vän i min värld som jag verkligen älskar, alltid när vi ses så känns livet underbart, vi har alltid haft roligt med varann och är väldigt lika på många sätt. Jag hade verkligen behövt träffa henne nu i dessa tider, bara få ligga i en soffa, pilla i naveln och ha det gött! Vi behöver inte säga något, jag behöver inte göra till det för henne, jag vågar vara mig själv...såklart kommer det nu ett men...men sedan jag kom hem från Australien har jag försökt att boka in en resa men det blir lixom inget bestämt, det känns nästa lite som med en karl, man säger att man vill ses och ska ses snart men egentligeng vill han inte...nu vet jag såklart inte om det är så men jag känner så.
Hade situationen varit annorlunda så hade jag berättat allt för henne nu om vad som hände och öppnat mig men det kan jag inte och anledningen är enkel, hon är nu kompis med min väninna som jag va med i Australien och för respekt för deras vänskap så har jag valt att inte berätta någonting...egentligen vill mitt hjärta bara skrika ut allt men jag har inget med deras relation att göra och jag vill inte att det ska bli några missuppfattningar. Jag har ingen aning om min väninna har berättat något om vad som hände i Australien och jag hoppas att hon inte har gjort det av respekt för mig, vi har ändå känt varann i över 6 år och att en sån här sak ska förstöra så mycket i en vänskap skulle kännas sjukt! Ett fel/misstag/ kalla det vad som helst kan inte förstöra det man hade, i alla fall inte om det är/ var en fin vänskap som jag såklart fortfarande hoppas på att det är. För att återgå till min vän som jag kan vara mig själv med så hoppas jag att jag inte har gjort något dumt, vi har varit vänner så pass länge och utan henne i mitt liv skulle mycket förändras... Anna, förlåt om jag har gjort något, förlåt om jag har förändrats och förlåt för att jag är konstig ibland, men jag hoppas att vi tittar framåt mot många roliga äventyr!!!
Jag vill inte verka deppig eller så men just nu befinner jag mig i en period då jag är fullständigt förvirrad och jag gillar det inte, inte alls faktiskt!
Det är nu jag har insett vilka vänner jag har och vilka jag vill prioritera i mitt liv men tyvärr känner jag mig ensam och några av mina vänner vågar jag inte prata med. Ska det verkligen vara så? Ska man inte kunna öppna sig för sina vänner och berätta hur man känner vad det än gäller?
Min sista tid i Australien tog väldigt hårt på mig, jag har inte velat säga något för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig i onödan, jag vet mycket väl om att jag inte är perfekt, det fick jag allt reda på där borta vill jag lova.
Det finns en vän i min värld som jag verkligen älskar, alltid när vi ses så känns livet underbart, vi har alltid haft roligt med varann och är väldigt lika på många sätt. Jag hade verkligen behövt träffa henne nu i dessa tider, bara få ligga i en soffa, pilla i naveln och ha det gött! Vi behöver inte säga något, jag behöver inte göra till det för henne, jag vågar vara mig själv...såklart kommer det nu ett men...men sedan jag kom hem från Australien har jag försökt att boka in en resa men det blir lixom inget bestämt, det känns nästa lite som med en karl, man säger att man vill ses och ska ses snart men egentligeng vill han inte...nu vet jag såklart inte om det är så men jag känner så.
Hade situationen varit annorlunda så hade jag berättat allt för henne nu om vad som hände och öppnat mig men det kan jag inte och anledningen är enkel, hon är nu kompis med min väninna som jag va med i Australien och för respekt för deras vänskap så har jag valt att inte berätta någonting...egentligen vill mitt hjärta bara skrika ut allt men jag har inget med deras relation att göra och jag vill inte att det ska bli några missuppfattningar. Jag har ingen aning om min väninna har berättat något om vad som hände i Australien och jag hoppas att hon inte har gjort det av respekt för mig, vi har ändå känt varann i över 6 år och att en sån här sak ska förstöra så mycket i en vänskap skulle kännas sjukt! Ett fel/misstag/ kalla det vad som helst kan inte förstöra det man hade, i alla fall inte om det är/ var en fin vänskap som jag såklart fortfarande hoppas på att det är. För att återgå till min vän som jag kan vara mig själv med så hoppas jag att jag inte har gjort något dumt, vi har varit vänner så pass länge och utan henne i mitt liv skulle mycket förändras... Anna, förlåt om jag har gjort något, förlåt om jag har förändrats och förlåt för att jag är konstig ibland, men jag hoppas att vi tittar framåt mot många roliga äventyr!!!
Kommentarer
Trackback
