thewayyouare

Vilken kris jag är!
Jag vet inte redigt vart jag ska börja, känner mig som en gammal kärring och tonåring på samma gång, jag hoppas att det inte är klimakteriet. Jag började ju få svullna vader av att sitta stilla för länge när jag knappt fyllt 20 och mamma sa: Men det där ligger i släkten, jag fick också svullna vader efter jag fyllt 50. Det innebär ju att jag är 30år för tidigt i släktdragen ”suck”.

Just nu känner jag mig helt tom och otillräcklig för allt och alla. Jag skäms för att jag känner så här men vad ska jag göra? Försöka ha klister på inne-läpparna (i munnen ingen annanstans) så att det ser ut som att jag ler hela tiden? Det skulle kännas fel tycker jag.

Det känns som jag inte är någon bra vän alls just nu när min vän hellre är med sig själv än är med mig. Det enda jag vill är att hon ska vara lycklig och minnas dessa veckor som en bra tid, men just nu känner jag mig helt misslyckad!
Det känns som jag har försökt med allting, försökt förklara att vi lever i nuet och ta vara på tiden tillsammans, den kommer inte tillbaka och det är lika bra att göra det bästa av situationen för vi vet inte när vi ses nästa gång.
Allt jag försöker med lockar inte och jag känner mig som en dålig människa. Är jag så hemsk och tråkig? Varför har ingen sagt något om det innan i så fall? Det är inte för att jag luktar för jag har en deo som håller minst 48 timmar. Jag vet ju att jag inte är perfekt, men vem är egentligen det?
Första veckan accepterade jag att hon inte mådde bra för en privat sak och jag lät henne vara, andra veckan blev hon sjuk och då förstår jag att det tar på krafterna och att man behöver vila upp sig, men denna 3:e och sista vecka vet jag inte vad jag ska ta mig till?

Ibland måste man faktiskt bara få släppa lös sina känslor istället för att hålla inne dom. Nu i helgen har jag och min fina väninna varit i Byron Bay och då har det brast för mig totalt. Alla känslor har släppts fria och kommit ut. Tyvärr har jag inte kunnat prata med någon utan har suttit på stranden och njutit av sandkorn i varenda hål eller på en för liten sten som min rumpa knappt får plats på och bara gråtit. Det är ett under att jag fortfarande ser med mina svullna ögon.

Jag känner min vän så pass bra så att jag VET att hon tycker om att chilla och bara vara, ingen stress utan bara ta det lugnt. Men det känns ändå som jag gör fel hela tiden för att hon inte vill vara med mig utan med sig själv.
Farmor säger att bästa förhållandet du kan ha är med dig själv, och det är en bra beskrivning på min väninna, hon vet vem hon är, bryr sig inte vad andra tycker och tänker om henne och tycker faktiskt om sig själv och vara med den hon är.

Jag är ju egentligen en stark kvinna (jag kan nästan lyfta mig själv) eller jag vill visa omvärlden att jag klarar mig själv och inte behöver någon hjälp men jag kanske är en mes innerst inne? Fan vad tråkigt i så fall och innse det NU?

Nu vet jag att jag även har PMS humör, för att jag går runt och spanar på karlar hela tiden och så är mitt humör upp och ner. Jag trodde faktiskt att jag hade börjat komma över detta, jag är över 25år men ser ut som 19, hormonstadiet kan ju gå och lägga sig på autobahn eller något.

Jag har haft en underbar helg med det bästa sällskapet, sedan på 30min så gick det mesta, eller jag ska vara ärligt ALLT snett.

Jag brukar ha väldigt svårt för att öppna upp mig för folk, eller visa vad jag känner. Jag har ett fåtal vänner som jag vågar öppna upp mig för, jag kan verkligen berätta allt eftersom jag vet att dom inte dömmer mig och dom tycker om mig för just den jag är. Man vet ju att man kan förändras genom åren men mina vänner hemifrån säger att jag bara har förändrats på positiva sätt, jag är gladare, vågar ta för mig mer och är väldigt lätt att ha att göra med.
Jag vill inte verka deppig eller så men just nu befinner jag mig i en period då jag är fullständigt förvirrad och jag gillar det inte, inte alls faktiskt!
Det är nu jag har insett vilka vänner jag har och vilka jag vill prioritera i mitt liv men tyvärr känner jag mig ensam och några av mina vänner vågar jag inte prata med. Ska det verkligen vara så? Ska man inte kunna öppna sig för sina vänner och berätta hur man känner vad det än gäller?
Min sista tid i Australien tog väldigt hårt på mig, jag har inte velat säga något för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig i onödan, jag vet mycket väl om att jag inte är perfekt, det fick jag allt reda på där borta vill jag lova.

Det finns en vän i min värld som jag verkligen älskar, alltid när vi ses så känns livet underbart, vi har alltid haft roligt med varann och är väldigt lika på många sätt. Jag hade verkligen behövt träffa henne nu i dessa tider, bara få ligga i en soffa, pilla i naveln och ha det gött! Vi behöver inte säga något, jag behöver inte göra till det för henne, jag vågar vara mig själv...såklart kommer det nu ett men...men sedan jag kom hem från Australien har jag försökt att boka in en resa men det blir lixom inget bestämt, det känns nästa lite som med en karl, man säger att man vill ses och ska ses snart men egentligeng vill han inte...nu vet jag såklart inte om det är så men jag känner så.
Hade situationen varit annorlunda så hade jag berättat allt för henne nu om vad som hände och öppnat mig men det kan jag inte och anledningen är enkel, hon är nu kompis med min väninna som jag va med i Australien och för respekt för deras vänskap så har jag valt att inte berätta någonting...egentligen vill mitt hjärta bara skrika ut allt men jag har inget med deras relation att göra och jag vill inte att det ska bli några missuppfattningar. Jag har ingen aning om min väninna har berättat något om vad som hände i Australien och jag hoppas att hon inte har gjort det av respekt för mig, vi har ändå känt varann i över 6 år och att en sån här sak ska förstöra så mycket i en vänskap skulle kännas sjukt! Ett fel/misstag/ kalla det vad som helst kan inte förstöra det man hade, i alla fall inte om det är/ var en fin vänskap som jag såklart fortfarande hoppas på att det är. För att återgå till min vän som jag kan vara mig själv med så hoppas jag att jag inte har gjort något dumt, vi har varit vänner så pass länge och utan henne i mitt liv skulle mycket förändras... Anna, förlåt om jag har gjort något, förlåt om jag har förändrats och förlåt för att jag är konstig ibland, men jag hoppas att vi tittar framåt mot många roliga äventyr!!!

Kära blogg, detta inlägg är inte för att såra någon eller att vara elak, detta inlägg är för att människor i mitt liv har frågat mig och undrat över vad som har hänt mellan mig och min väninna. Jag har försökt att inte göra detta inlägget till verken min eller min väninnas fördel eller nackdel utan jag försöker skriva så att mina vänner och familj kan förstå vad det är som har hänt och se allt från bådas perspektiv. Jag har respekt för min väninna och tycker om henne otroligt mycket! OM någon tar illa upp så ber jag så hemskt mycket om ursäkt redan nu, detta inlägg är inte till för att skada någon utan för att berätta  my side of the story…

Jag åkte till Australien med en av mina närmaste vänner och VILKET år vi har haft, jag kommer alltid minnas detta år med ett leende på läpparna! Vi har verkligen lärt känna varandra och även fått nya ,underbara vänner här borta!vMånga roliga stunder har vi haft och många konstiga äventyr har vi varit på, men som alltid så efter solsken så kommer regn och alla vet vi att vi ibland måste stå i en vattenpöl med converstygskor, såna skor som läcker in.

Planen

Hela tiden så har vi haft en plan att vi ska avsluta den här resan tillsammans och resa ihop innan verkligheten i Sverige skulle börja. Våran reseplan har såklart ändrats under årets gång och från början skulle vi resa tills våra visum gick ut, sedan skulle vi resa tills jag skulle börja jobba i Sverige och tillslut blev det att vi endast skulle resa några veckor ihop.

Vi två hade inte bestämt vart, när eller hur utan bara pratat att vi skulle avsluta vårt år i Australien med en pina colada on a beach!

Jag hade gett min väninna ett löfte, ett löfte att fira hennes födelsedag någonstans utomlands och ett sådant löfte ville jag inte bryta.

AND NOW THE STORY BEGINS mohahahahaaaa (batman sound)

För ca 2 – 3 månader sedan så fick jag reda på att mina föräldrar hade sparat ihop pengar bara för att komma ner till Australien och till min examen och vara här och resa runt i 3 veckor, självklart trodde jag inte att dom menade allvar, men när pappa berättade att biljetterna nästan va bokade så blev jag så glad att jag började gråta!

Mina föräldrar betyder väldigt mycket för mig som för många andra. Det va ändå dom som skapade mig och satte mig till jorden (i mitt fall va vi ju två). Sedan 6 år tillbaka så har jag inte bott hemma och jag träffar dom ca 4 – 5 gånger per år. Att dom skulle ta sig till Australien, pappa som är rädd för höjder och mamma som är rädd för att flyga, och som har varit och hälsat på mig 2 gånger i Stockholm under 4 år  kändes så overkligt, jag är lixom älskad i alla fall!

Jag var öppen och ärlig mot mina föräldra från början och jag sa till dom att jag hade planer på att resa runt med min väninna men att jag kunde resa runt med mina föräldrar halva tiden ca 10 dagar, dom ska vara här 21 dagar. Jag sa till mina föräldrar att jag hade lovat min väninna detta och att jag skulle berätta för henne och att jag skulle kolla och höra med henne.

Min väninna blev jätte glad för min skull och det är jag verkligen tacksam över, jag berättade även att jag ville resa ihop med mina föräldrar i alla fall en vecka men att vi två kunde resa resten av tiden ihop eftersom jag hade lovat henne detta.

Tiden går, vi pratar inte så mycket om det, men för ca 1 månad sedan så började vi ta upp våra resplaner igen och jag börjar planera min vecka med mina föräldrar.

Mer förändring

Min väninna meddelar mig då att hon kanske måste vara hemma tidigare i Sverige och då tänker jag: ”Vad skönt, jag har alkoliserat bort mina pengar”,nej då, eller jo delvis, men det är jävligt dyrt att bo i Australien så jag hade inte så mycket pengar kvar. Vi pratar om Fiji, Bali och Singapore och vi fastnar för Singapore för där hade vi hört att det är billigt och bra! Jag tänker inte mer på det utan jag börjar kolla upp äventyr för mig och mina föräldrar samt för min väninna för hon hade då sagt att hon gärna ville följer med på några av grejerna som jag planerat att göra med dom.

Kort där efter så får jag reda på att hon måste vara hemma ännu tidigare i Sverige och dessutom inte kommer att fira sin födelsedag i utlandet och då började det vändas om i mitt huvud,  så som det kan göra ibland och jag börjar fundera på hur jag känner, hur jag tänker, och hur jag vill göra?

Tankarna som gick runt var:

1.    Om min väninna måste vara hemma ännu tidigare, ska jag också åka hem då?

2.    Det löfte jag hade gett henne va att fira hennes födelsedag på the beach med en paraflaxdrink och det  kommer inte ske!

3.    Ska jag lämna mina föräldrar i Australien och åka tidigare, ett land där 30 000 människor försvinner per år och endast 90% hittas?

4.    Mina föräldrar åkte hit bara för min skull, är jag en bra dotter?

5.    Kan jag på något sätt lösa det?

6.     Kan jag först vara med mina föräldrar här en vecka, åka med min väninna 1 vecka till Singapore och sedan tillbaka till Australien för att möta upp dom? Eller kan jag kanske erbjuda min väninna att resa runt i Australien med mina föräldrar hela vägen istället för bara 1 vecka?

7.    Hur jag än gör så kommer jag svika någon, jag är en ond människa i vilket fall som helst, jag önskade att jag va en fis i rymden.

Ja, det var många tankar som gick jag och var verkligen jätte förvirrad, jag viste att på något sätt så kommer jag att såra någon och jag mådde verkligen jätte dåligt under denna vecka för det sista jag ville göra va att såra någon, jag valde även att inte berätta något för min väninna eller prata med mina föräldra om mina tanke gångar fören efter helgen då jag inte ville förstöra den!

Mina föräldrar ville ju självklart resa runt med mig, och min väninna hade ju förväntat sig att vi två skulle resa runt tillsammans.

Dagen

Sedan kommer den dagen då allting vänds upp och ner, jag har legat vaken, inte kunnat sova, spytt och känt mig som världens svartaste får, och innan jag går in genom min väninnas dörr så bestämmer jag mig för att jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt med mina föräldrar!!!

Effter lite småprat om väder, vind, mat och vatten, så säger jag att jag har ett förslag angående vår resa.

Jag föreslår att vi ska resa runt med mina föräldrar de veckor dom är här, men att vi kan bo själva och göra egna saker ihop också men att jag har bestämt mig för att jag vill vara med dom så mycket som möjligt.

Jag säger även att jag är öppen för förslag och att ingenting är bokat eller planerat. Jag är inte 100% säker på detta men jag tror att jag nämnde i just denna del i konversationen att jag även kan åka till Singapore och sedan tillbaka till Australien, antingen va det tidigare eller senare under samtalet jag tog upp detta, ursäkta om det kanske blir fel här.

Sedan frågar jag henne vad hon tycker och det är nu det hela börjar:

The conversation

Jag får höra saker som jag verkligen inte var beredd på, för i mitt huvud så har jag ju inte gjort något fel, i mitt huvud så har jag

1. Kommit med ett förslag/ alternativ

2. Sagt att jag är öppen för andra förslag och alternativ

3. Varit öppen och ärlig och sagt hur jag har känt

Jag har inkluderat min väninna i mina tankar hela tiden men detta var ett misstag av mig.

Enligt min väninna så va mitt misstag att jag redan innan jag gick in genom hennes dörr hade bestämt mig för att jag ville vara med mina föräldrar så mycket som möjligt när dom är här, jag hade tagit ett beslut utan att rådfråga henne.

Enligt min väninna så skulle jag ha kommit direkt och frågat vad hon tyckte om allt och eftersom jag nu hade tagit ett eget beslut så hade jag sårat henne som ingen av hennes vänner någonsin hade gjort, det var den förklaringen jag fick.

Att få höra att man har sårat och svikit någon så pass djupt tar verkligen hårt på en som person, jag är inte den som är elak, vist har jag la en elak tanke då och då och jag kan jujutsi, men jag är ingen elak person. Eller så är jag det men har inte insett det.

Jag förstår att jag gjorde fel som inte frågade min väninna och självklart så kunde jag ha gått till min väninna direkt och diskuterat detta när jag väl började fundera på allt. Men jag var så himla förvirrad över hela situationen, jag viste verkligen ut eller in och behövde tänka igenom allt för mig själv och för engång skull inte tänka på någon annan än mig själv, vad känner jag? Vad känner mitt hjärta?

Tyvärr så tar min väninna även detta som en fel grej, som att jag inte vill resa med henne utan bara hade en bortförklaring att vara med henne på hennes födelsedag utomlands och egentligen inte ville det, vilket verkligen inte är sant! OM jag inte hade velat resa eller inte brytt mig om henne så hade jag sagt

1.    Från början att jag inte ville resa med henne utan att äns reflektera över mina känslor och tankar

2.    Jag hade avbokat allt för mina föräldrars skull

3.    Jag hade inte äns brytt mig om hennes känslor och tänkt på hur hon skulle reagera

Självklart så förstår jag att min väninna tog väldigt hårt på detta. Jag hade ju ändå ändrat om våra resplaner ännu mer och jag förstår om hon inte ville vara med mig och mina föräldrar, det kan ju bli massa historier och skämt som ingen förstår utom vi och dessutom så hade jag tagit ett beslut utan att äns diskutera detta med henne.

Men det jag inte förstod och fortfarande inte förstår är hur jag kan ha svikit henne som ingen annan vän har gjort? Vi är ändå egna individer, vi måste ta våra egna beslut i livet, jag har ju som sagt fortfarande gett min väninna ett förslag, jag har inte sagt eller bestämt hur länge jag skulle resa med mina föräldrar, det enda som jag hade beslutat var att jag ville bara med dom så länge som möjligt i Australien, jag kan acceptera hennes reaktion och förstå att hon blev ledsen, men jag kommer nog aldrig förstå hur jag kunnat svika henne så djupt.

Jag tror att detta kan bero på att vi är helt olika personer, vi tar saker olika och reagerar olika. Om det hade varit tvärtom så hade jag förstått situationen på en gång, jag hade accpeterat att hon skulle vilja vara med sina föräldrar och jag hade bara blivit glad om jag fick följa med. Man har ju sett dom andra tjejerna när dom har haft sina familjer här att dom har velat va själva med sina föräldrar, jag har ju erbjudit henne att vi ska göra detta ihop och inkluderat henne i mina planer. Såklart så hade jag självklart blivit ledsen, men man måste ju göra det bästa av situationen, så försöker i alla fall alltid jag tänka. Jag ska inte säga att detta skulle ha hänt om situationen varit tvärtom men om jag känner mig själv rätt så hade jag försökt att göra andra saker med min väninna och tagit vara på tiden och planerat ihop efter situationen, Och vi hade ju fortfarande chansen att göra det!

Så nu gott folk så vänds hela världen upp och ner….

Enligt min väninna så skulle jag ha kommit med något bättre förslag som exempel att jag skulle ha planerat in en weekend i Byron Bay bara för oss två, eller resa någon annanstans under tiden som vi har kvar här. Om jag lyssnar på mig själv så tycker jag att det är för mycket begärt eftersom jag har mått så dåligt som jag gjort under denna vecka, vilket hon såklart inte vetat om eftersom jag inte pratat med henne, men jag har gett henne 1 förslag och om det inte va tillräckligt bra så hade vi ju kunnat komma på något bättre tillsammans?,

Hur skulle jag ha kunnat tänka på en weekend när jag har gått runt och känt mig som den dåligaste människan i världen och försökt komma på en lösning? Det var ju därför jag gav henne ett förslag så att vi skulle kunna diskutera fram ihop hur vi skulle göra, tyvärr så blev det ju bara ännu värre av detta men mer än så tänker jag inte gå in på det.

Vad som sades under detta samtal från båda partner sårade både henne och mig, jag sa vad jag tyckte och tänkte  och det blev ett väldigt personligt och laddat samtal och det får stå mellan oss två.

The space

Jag ger min väninna 1 vecka att fundera på hur hon vill göra, jag ger henne den space hon behöver helt enkelt.

Denna vecka var en av mina jobbigaste veckor någonsin, av respekt för min väninna så kommer jag inte gå in på detaljer om vad som hände då vi båda har två olika historier av situationer, missförstånd och mitt HATAORD: antaganden!

Det börjar med att jag bryter isen med ett mail…

 

FORTSÄTTNING FÖLJER INOM KORT!