Man börjar bli gammal när...
Man börjar bli gammal när alla ens ex, ragg, dejter, bodycalls, "förhoppningar", what ever har ändrat sin civilstatus till "in a relationship". Det får mig också att inse hur konstig jag måste vara eftersom säkert 47% av mina facebookvänner består av "gamla lakan". Jag lyssnar nog på pappas version av detta: Madeleine, det är inte dig det är fel på (kanske lite då) utan det är fel killar du träffar, hitta någon som pappa! (det är ju jätte lätt att hitta någon som är som min pappa, ingen kommer någonsin att kunna vara så perfekt som han är).
Kommer jag någonsin att hitta någon som älskar mig för den jag är? Hmmm...just nu känns det icke så, kan iofs tänka mig att gifta mig rik med en gammal gubbe bara för att det ska jämna ut sig lite. Pengar är bättre än ingenting alls, då kan jag iaf köpa mig manlig närhet om gubben går och dör.
Kommer jag någonsin att få gå fram till min blivande fästman, se hur hans ögon tindrar, hur han inte kan sluta att le "because I take his breath away" medans pappa lämnar över mig? (så som i Twilight) Även detta känns just nu också som en sak som är väldigt långt borta, det är inte många gånger som jag har upplevt att en kille tar emot mig med tindrande ögon, öppna armar och ett leende, det är mer när jag ska gå därifrån som det händer och dörren stängs framför/ bakom mig.
Men ändå är jag inte så deppig över detta, jag vet att jag aldrig kommer att kunna tvinga någon att tycka om mig, jag vet att jag inte kommer kunna spela någon annan livet ut, det enda som krävs av mig är att vara mig själv och hittar jag ingen som tycker om mig så är det bara "deal with it". Jennifer Aniston har ju haft 40år problem med detta så varför börja oroa sig nu? (dock har hon varit gift med världens snyggaste man, men i detta fallet räknas inte det).
Är meningen med livet att man ska hitta sin själsfriend? Eller är meningen med livet att bara fotplanta sig? Eller kan det vara att försöka vara så lycklig som möjligt och leva varenda dag som att det vore den sista?
Jag vet att jag har många brister, jag är absolut inte perfekt. Kommer det en dag då någon säger "jag älskar dig" då kommer jag att vara världens lyckligaste kvinna! Men om denna dag inte kommer så vet jag att det är billigt att göra befruktning i Danmark, man kan till och med få välja hur man vill att barnet ska se ut, eller vad man vill att "pappans" barn ska ha för drag. För det målet i livet jag har det är att fotplanta mig, med eller utan karl. En mini-madde ska jag allt ploppa ut för jag vet att jag skulle bli en bra mamma.
NU är det dock ett X antal år kvar innan jag äns ska fundera på barn, MEN det kan ju vara bra att googla sina möjligheter om den dagen kommer då man står helt själv och är redo för ett familjeliv.
GUD vad jag längtar hem nu, jag vill känna mig lite igen utan några problem. Om Ca 37 timmar landar jag och Elin i Stockholm, jag ska NJUTA av dessa 2 veckor för jag vet inte helt säkert när jag kommer tillbaka till Sverige igen, har ingen biljett bokad till Sverige och jag funderar på att skaffa mig en karriär =)
PUSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSAR
PS. Detta inlägget tillängnar jag mig själv eftersom för att jag snart fyller 25 och måste börja inse att jag fortfarande är ung, det finns massa möjligheter för mig och jag ska inte känna någon press på saker jag inte är mogen för! Ibland behöver man bara skriva av sina tankar för att släppa dom.
Kommer jag någonsin att hitta någon som älskar mig för den jag är? Hmmm...just nu känns det icke så, kan iofs tänka mig att gifta mig rik med en gammal gubbe bara för att det ska jämna ut sig lite. Pengar är bättre än ingenting alls, då kan jag iaf köpa mig manlig närhet om gubben går och dör.
Kommer jag någonsin att få gå fram till min blivande fästman, se hur hans ögon tindrar, hur han inte kan sluta att le "because I take his breath away" medans pappa lämnar över mig? (så som i Twilight) Även detta känns just nu också som en sak som är väldigt långt borta, det är inte många gånger som jag har upplevt att en kille tar emot mig med tindrande ögon, öppna armar och ett leende, det är mer när jag ska gå därifrån som det händer och dörren stängs framför/ bakom mig.
Men ändå är jag inte så deppig över detta, jag vet att jag aldrig kommer att kunna tvinga någon att tycka om mig, jag vet att jag inte kommer kunna spela någon annan livet ut, det enda som krävs av mig är att vara mig själv och hittar jag ingen som tycker om mig så är det bara "deal with it". Jennifer Aniston har ju haft 40år problem med detta så varför börja oroa sig nu? (dock har hon varit gift med världens snyggaste man, men i detta fallet räknas inte det).
Är meningen med livet att man ska hitta sin själsfriend? Eller är meningen med livet att bara fotplanta sig? Eller kan det vara att försöka vara så lycklig som möjligt och leva varenda dag som att det vore den sista?
Jag vet att jag har många brister, jag är absolut inte perfekt. Kommer det en dag då någon säger "jag älskar dig" då kommer jag att vara världens lyckligaste kvinna! Men om denna dag inte kommer så vet jag att det är billigt att göra befruktning i Danmark, man kan till och med få välja hur man vill att barnet ska se ut, eller vad man vill att "pappans" barn ska ha för drag. För det målet i livet jag har det är att fotplanta mig, med eller utan karl. En mini-madde ska jag allt ploppa ut för jag vet att jag skulle bli en bra mamma.
NU är det dock ett X antal år kvar innan jag äns ska fundera på barn, MEN det kan ju vara bra att googla sina möjligheter om den dagen kommer då man står helt själv och är redo för ett familjeliv.
GUD vad jag längtar hem nu, jag vill känna mig lite igen utan några problem. Om Ca 37 timmar landar jag och Elin i Stockholm, jag ska NJUTA av dessa 2 veckor för jag vet inte helt säkert när jag kommer tillbaka till Sverige igen, har ingen biljett bokad till Sverige och jag funderar på att skaffa mig en karriär =)
PUSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSAR
PS. Detta inlägget tillängnar jag mig själv eftersom för att jag snart fyller 25 och måste börja inse att jag fortfarande är ung, det finns massa möjligheter för mig och jag ska inte känna någon press på saker jag inte är mogen för! Ibland behöver man bara skriva av sina tankar för att släppa dom.
Kommentarer
Trackback
