Gammal kärlek rostar aldrig…
Gammal kärlek rostar aldrig...som en ung och fräsch romantiker som jag är så upptäckte jag faktiskt denna sanning när jag hälsade på en kille häromdagen som jag var förtjust i för något år sedan.
Jag var aldrig riktigt kär i honom, men däremot så var jag extremt galen, både som person och i honom, jag blir oftast det när jag finner en karl intressant.
Min kära väninna Anna Panna brukar alltid säga: skit i kärleken det är kemin det handlar om ( och snutten ). Då insåg jag faktiskt när jag träffade honom igen att jag faktiskt hade den där kemin med honom. Ni vet när man trivs med en person så pass mycket att man och vågar vara sig själv? Man bryr sig inte ett dugg om att ögonbryna inte är nopprade på ett halvår eller att virveln i bakhuvudet är mer snurrad än vanligt? Man skrattar åt allt man pratar om fast det inte är roligt? Man vrickar fingrarna på gitarren för att man tror att man är lika bra som den andra personen, man till och med vågar sova med strumpor och nalle puh tröjan bara för att man VET att han gillar mig för den jag är och mitt sällskap. Inte för att jag dessutom är supersnygg och har kurvor som Jennifer Lopez, det är ju bara ett plus i kanten.
Ja, jag gillar honom faktiskt fortfarande som person och vän. Även om det inte är sådan där turteduvkärlek utan vår kemi som det handlar om så känns det som att den aldrig kommer att rosta ( från min sida i alla fall, sedan vet jag ju inte vad han tycker om mig haha ). Det är inte många killar som jag kan vara mig själv med utan att spela apa om man säger så.
Nej, nu var denna dagen slut också!
Puss på er
