thewayyouare

Kära blogg, detta inlägg är inte för att såra någon eller att vara elak, detta inlägg är för att människor i mitt liv har frågat mig och undrat över vad som har hänt mellan mig och min väninna. Jag har försökt att inte göra detta inlägget till verken min eller min väninnas fördel eller nackdel utan jag försöker skriva så att mina vänner och familj kan förstå vad det är som har hänt och se allt från bådas perspektiv. Jag har respekt för min väninna och tycker om henne otroligt mycket! OM någon tar illa upp så ber jag så hemskt mycket om ursäkt redan nu, detta inlägg är inte till för att skada någon utan för att berätta  my side of the story…

Jag åkte till Australien med en av mina närmaste vänner och VILKET år vi har haft, jag kommer alltid minnas detta år med ett leende på läpparna! Vi har verkligen lärt känna varandra och även fått nya ,underbara vänner här borta!vMånga roliga stunder har vi haft och många konstiga äventyr har vi varit på, men som alltid så efter solsken så kommer regn och alla vet vi att vi ibland måste stå i en vattenpöl med converstygskor, såna skor som läcker in.

Planen

Hela tiden så har vi haft en plan att vi ska avsluta den här resan tillsammans och resa ihop innan verkligheten i Sverige skulle börja. Våran reseplan har såklart ändrats under årets gång och från början skulle vi resa tills våra visum gick ut, sedan skulle vi resa tills jag skulle börja jobba i Sverige och tillslut blev det att vi endast skulle resa några veckor ihop.

Vi två hade inte bestämt vart, när eller hur utan bara pratat att vi skulle avsluta vårt år i Australien med en pina colada on a beach!

Jag hade gett min väninna ett löfte, ett löfte att fira hennes födelsedag någonstans utomlands och ett sådant löfte ville jag inte bryta.

AND NOW THE STORY BEGINS mohahahahaaaa (batman sound)

För ca 2 – 3 månader sedan så fick jag reda på att mina föräldrar hade sparat ihop pengar bara för att komma ner till Australien och till min examen och vara här och resa runt i 3 veckor, självklart trodde jag inte att dom menade allvar, men när pappa berättade att biljetterna nästan va bokade så blev jag så glad att jag började gråta!

Mina föräldrar betyder väldigt mycket för mig som för många andra. Det va ändå dom som skapade mig och satte mig till jorden (i mitt fall va vi ju två). Sedan 6 år tillbaka så har jag inte bott hemma och jag träffar dom ca 4 – 5 gånger per år. Att dom skulle ta sig till Australien, pappa som är rädd för höjder och mamma som är rädd för att flyga, och som har varit och hälsat på mig 2 gånger i Stockholm under 4 år  kändes så overkligt, jag är lixom älskad i alla fall!

Jag var öppen och ärlig mot mina föräldra från början och jag sa till dom att jag hade planer på att resa runt med min väninna men att jag kunde resa runt med mina föräldrar halva tiden ca 10 dagar, dom ska vara här 21 dagar. Jag sa till mina föräldrar att jag hade lovat min väninna detta och att jag skulle berätta för henne och att jag skulle kolla och höra med henne.

Min väninna blev jätte glad för min skull och det är jag verkligen tacksam över, jag berättade även att jag ville resa ihop med mina föräldrar i alla fall en vecka men att vi två kunde resa resten av tiden ihop eftersom jag hade lovat henne detta.

Tiden går, vi pratar inte så mycket om det, men för ca 1 månad sedan så började vi ta upp våra resplaner igen och jag börjar planera min vecka med mina föräldrar.

Mer förändring

Min väninna meddelar mig då att hon kanske måste vara hemma tidigare i Sverige och då tänker jag: ”Vad skönt, jag har alkoliserat bort mina pengar”,nej då, eller jo delvis, men det är jävligt dyrt att bo i Australien så jag hade inte så mycket pengar kvar. Vi pratar om Fiji, Bali och Singapore och vi fastnar för Singapore för där hade vi hört att det är billigt och bra! Jag tänker inte mer på det utan jag börjar kolla upp äventyr för mig och mina föräldrar samt för min väninna för hon hade då sagt att hon gärna ville följer med på några av grejerna som jag planerat att göra med dom.

Kort där efter så får jag reda på att hon måste vara hemma ännu tidigare i Sverige och dessutom inte kommer att fira sin födelsedag i utlandet och då började det vändas om i mitt huvud,  så som det kan göra ibland och jag börjar fundera på hur jag känner, hur jag tänker, och hur jag vill göra?

Tankarna som gick runt var:

1.    Om min väninna måste vara hemma ännu tidigare, ska jag också åka hem då?

2.    Det löfte jag hade gett henne va att fira hennes födelsedag på the beach med en paraflaxdrink och det  kommer inte ske!

3.    Ska jag lämna mina föräldrar i Australien och åka tidigare, ett land där 30 000 människor försvinner per år och endast 90% hittas?

4.    Mina föräldrar åkte hit bara för min skull, är jag en bra dotter?

5.    Kan jag på något sätt lösa det?

6.     Kan jag först vara med mina föräldrar här en vecka, åka med min väninna 1 vecka till Singapore och sedan tillbaka till Australien för att möta upp dom? Eller kan jag kanske erbjuda min väninna att resa runt i Australien med mina föräldrar hela vägen istället för bara 1 vecka?

7.    Hur jag än gör så kommer jag svika någon, jag är en ond människa i vilket fall som helst, jag önskade att jag va en fis i rymden.

Ja, det var många tankar som gick jag och var verkligen jätte förvirrad, jag viste att på något sätt så kommer jag att såra någon och jag mådde verkligen jätte dåligt under denna vecka för det sista jag ville göra va att såra någon, jag valde även att inte berätta något för min väninna eller prata med mina föräldra om mina tanke gångar fören efter helgen då jag inte ville förstöra den!

Mina föräldrar ville ju självklart resa runt med mig, och min väninna hade ju förväntat sig att vi två skulle resa runt tillsammans.

Dagen

Sedan kommer den dagen då allting vänds upp och ner, jag har legat vaken, inte kunnat sova, spytt och känt mig som världens svartaste får, och innan jag går in genom min väninnas dörr så bestämmer jag mig för att jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt med mina föräldrar!!!

Effter lite småprat om väder, vind, mat och vatten, så säger jag att jag har ett förslag angående vår resa.

Jag föreslår att vi ska resa runt med mina föräldrar de veckor dom är här, men att vi kan bo själva och göra egna saker ihop också men att jag har bestämt mig för att jag vill vara med dom så mycket som möjligt.

Jag säger även att jag är öppen för förslag och att ingenting är bokat eller planerat. Jag är inte 100% säker på detta men jag tror att jag nämnde i just denna del i konversationen att jag även kan åka till Singapore och sedan tillbaka till Australien, antingen va det tidigare eller senare under samtalet jag tog upp detta, ursäkta om det kanske blir fel här.

Sedan frågar jag henne vad hon tycker och det är nu det hela börjar:

The conversation

Jag får höra saker som jag verkligen inte var beredd på, för i mitt huvud så har jag ju inte gjort något fel, i mitt huvud så har jag

1. Kommit med ett förslag/ alternativ

2. Sagt att jag är öppen för andra förslag och alternativ

3. Varit öppen och ärlig och sagt hur jag har känt

Jag har inkluderat min väninna i mina tankar hela tiden men detta var ett misstag av mig.

Enligt min väninna så va mitt misstag att jag redan innan jag gick in genom hennes dörr hade bestämt mig för att jag ville vara med mina föräldrar så mycket som möjligt när dom är här, jag hade tagit ett beslut utan att rådfråga henne.

Enligt min väninna så skulle jag ha kommit direkt och frågat vad hon tyckte om allt och eftersom jag nu hade tagit ett eget beslut så hade jag sårat henne som ingen av hennes vänner någonsin hade gjort, det var den förklaringen jag fick.

Att få höra att man har sårat och svikit någon så pass djupt tar verkligen hårt på en som person, jag är inte den som är elak, vist har jag la en elak tanke då och då och jag kan jujutsi, men jag är ingen elak person. Eller så är jag det men har inte insett det.

Jag förstår att jag gjorde fel som inte frågade min väninna och självklart så kunde jag ha gått till min väninna direkt och diskuterat detta när jag väl började fundera på allt. Men jag var så himla förvirrad över hela situationen, jag viste verkligen ut eller in och behövde tänka igenom allt för mig själv och för engång skull inte tänka på någon annan än mig själv, vad känner jag? Vad känner mitt hjärta?

Tyvärr så tar min väninna även detta som en fel grej, som att jag inte vill resa med henne utan bara hade en bortförklaring att vara med henne på hennes födelsedag utomlands och egentligen inte ville det, vilket verkligen inte är sant! OM jag inte hade velat resa eller inte brytt mig om henne så hade jag sagt

1.    Från början att jag inte ville resa med henne utan att äns reflektera över mina känslor och tankar

2.    Jag hade avbokat allt för mina föräldrars skull

3.    Jag hade inte äns brytt mig om hennes känslor och tänkt på hur hon skulle reagera

Självklart så förstår jag att min väninna tog väldigt hårt på detta. Jag hade ju ändå ändrat om våra resplaner ännu mer och jag förstår om hon inte ville vara med mig och mina föräldrar, det kan ju bli massa historier och skämt som ingen förstår utom vi och dessutom så hade jag tagit ett beslut utan att äns diskutera detta med henne.

Men det jag inte förstod och fortfarande inte förstår är hur jag kan ha svikit henne som ingen annan vän har gjort? Vi är ändå egna individer, vi måste ta våra egna beslut i livet, jag har ju som sagt fortfarande gett min väninna ett förslag, jag har inte sagt eller bestämt hur länge jag skulle resa med mina föräldrar, det enda som jag hade beslutat var att jag ville bara med dom så länge som möjligt i Australien, jag kan acceptera hennes reaktion och förstå att hon blev ledsen, men jag kommer nog aldrig förstå hur jag kunnat svika henne så djupt.

Jag tror att detta kan bero på att vi är helt olika personer, vi tar saker olika och reagerar olika. Om det hade varit tvärtom så hade jag förstått situationen på en gång, jag hade accpeterat att hon skulle vilja vara med sina föräldrar och jag hade bara blivit glad om jag fick följa med. Man har ju sett dom andra tjejerna när dom har haft sina familjer här att dom har velat va själva med sina föräldrar, jag har ju erbjudit henne att vi ska göra detta ihop och inkluderat henne i mina planer. Såklart så hade jag självklart blivit ledsen, men man måste ju göra det bästa av situationen, så försöker i alla fall alltid jag tänka. Jag ska inte säga att detta skulle ha hänt om situationen varit tvärtom men om jag känner mig själv rätt så hade jag försökt att göra andra saker med min väninna och tagit vara på tiden och planerat ihop efter situationen, Och vi hade ju fortfarande chansen att göra det!

Så nu gott folk så vänds hela världen upp och ner….

Enligt min väninna så skulle jag ha kommit med något bättre förslag som exempel att jag skulle ha planerat in en weekend i Byron Bay bara för oss två, eller resa någon annanstans under tiden som vi har kvar här. Om jag lyssnar på mig själv så tycker jag att det är för mycket begärt eftersom jag har mått så dåligt som jag gjort under denna vecka, vilket hon såklart inte vetat om eftersom jag inte pratat med henne, men jag har gett henne 1 förslag och om det inte va tillräckligt bra så hade vi ju kunnat komma på något bättre tillsammans?,

Hur skulle jag ha kunnat tänka på en weekend när jag har gått runt och känt mig som den dåligaste människan i världen och försökt komma på en lösning? Det var ju därför jag gav henne ett förslag så att vi skulle kunna diskutera fram ihop hur vi skulle göra, tyvärr så blev det ju bara ännu värre av detta men mer än så tänker jag inte gå in på det.

Vad som sades under detta samtal från båda partner sårade både henne och mig, jag sa vad jag tyckte och tänkte  och det blev ett väldigt personligt och laddat samtal och det får stå mellan oss två.

The space

Jag ger min väninna 1 vecka att fundera på hur hon vill göra, jag ger henne den space hon behöver helt enkelt.

Denna vecka var en av mina jobbigaste veckor någonsin, av respekt för min väninna så kommer jag inte gå in på detaljer om vad som hände då vi båda har två olika historier av situationer, missförstånd och mitt HATAORD: antaganden!

Det börjar med att jag bryter isen med ett mail…

FORTSÄTTNING FÖLJER INOM KORT!

• Flytta till Jönköping
• Börja studera på en linje som jag velat komma in på i över 2 år

Alternativ 2.

• Flytta tillbaka till Stockholm
• Börja jobba på det jobb jag hade innan men på en ny tjänst

För och nackdelar

Fördelar med Jönköping

• Efter 6 års farande så kommer jag tillbaka till staden där jag växte upp och får känna på om det är där jag vill bosätta mig framöver
• Min familj
• Linjen jag vill gå
• De få vänner som finns kvar
• Billigare än Stockholm
• Lättare att få extra jobb
• Utbildningen innehåller mycket praktik samt att man kan göra en termin i utlandet eller någon annanstans, detsamma gäller c-uppsattsen så det är kanske bara 2 år
• Hitta en lägenhet som känns som mitt hem
• Liten stad och det tar typ 10 minuter att gå igenom, lagom stor studentstad
• Det ligger verken långt från Stockholm eller Göteborg

Nackdelar med Jönköping

• Det är en liten stad, efter att ha bott i Sthlm och i Brisbane kanske det är för litet?
• Jag har mer vänner i Sthlm, tänk om ingen tycker om mig?
• Om jag börjar studera direkt efter Australien så kommer jag inte tjäna pengar på minst 2 månader
• Jag kanske måste flytta hem till mamma och pappa

Fördelar med Stockholm

• Det är där jag har mina vänner
• Jag kan jobba ett tag och tjäna pengar och resa
• Älskar staden
• Jag har en tjänst
• Snygga killar och mer utbud (jag börjar bli till åren nu)
• Bra uteställen

Nackdelar med Stockholm

• Svårt att hitta lägenhet
• Jag vet inte vad för tjänst jag får fören in i det sista
• Det är dyrt

Ja det är la detta som går i mina tankar just nu, några åsikter? Kommentarer?

Det känns som om jag ska börja studera så ska jag göra det NU eller efter jul, men det känns ju fel att ta en ny tjänst på mitt jobb och sedan ta tjänstledigt efter bara några månader så fråga är om jag inte ska hacka på påengång?

Ja, just nu är jag så förvirrad så att jag bara vill gråta, gömma mig, och vakna igen när allt är över så får jag se vad som hände, men men!

PUSSPUSS

I senaste inlägget (tror jag) så nämde jag att jag hade fått lunginflammation, tydligen en dödlig sjukdom förr i tiden. Den har verkligen tagit hårt på mig, jag har mått dåligt på grund av mina andetag, att det kunnat vara mina sista, varit sjukt trött och samtidigt försöka vara så vanlig som möjligt med ett pepsodent-leende på läpparna.

Jag har inte känt mig så sjuk sedan jag hade körtelfeber efter en galen (min första faktiskt) charterresa, jag var sjuk i 6 månader och läkaren här sa att det kommer ta ungefär lika lång tid innan jag känner mig helt frisk, JIPPI...not!

Jag är inte den som klagar, eller jo jag klagar rätt mycket faktiskt men på karlar, på min PMS, hur tjock jag är, min utväxt, mina ögonbryn, och mina keso-ben, men jag klagar sällan över hur jag mår annars, känslomässigt. Medlidande är ingenting jag är ute efter för att jag vet att det finns människor i världen som har det mycket mycket värre än vad jag har, det har farmor och biblen lärt mig, och aftonbladet. Men ibland, bara ibland så vill man ju att någon ska tycka lite lite synd om en eller hur? Eller i alla fall fråga hur man mår!

 I alla fall, under denna period så har jag känt mig lite ensam faktiskt, typ som den där kossan vid eken som luktar på blommorna, Färdinan? Jag har glidit ifrån en av mina närmaste vänner, jag har inte känt att jag har haft någon att prata eller klaga inför förutom farmor, och henne har jag ringt  upp 1000kr för, vilket har fått mig att tycka synd om mig själv...jag vet blödigt, men även att jag är 25år så får jag faktiskt känna mig som ett barn ibland.

Jag har dock fått stöd från en tjej här nere, Stefanie, även om vi bara känt varann snart 1 år så är hon en av dom som vet hur jag fungerar och hon förstår mig så som mina vänner som jag har kvar i Sverige förstår mig. Jag har väldigt svårt för att släppa in folk i mitt liv, eller nej det har jag inte, men att lita på folk och att få dom att lära känna den riktiga Madeleine Johanna Fransson, men vart jag mig i världen har vänt mig så hittar jag alltid den där vännen som jag vet att jag kommer att ha kontakt med i resten av mitt liv, tack Steffi för att du varit en vägg, eller planka, eller vad det nu kallas, boll kanske?

Jag har även lärt känna några andra underbara damer som tyvärr har tagit graduation och flytt landet, Cecilia, du om någon vet hur du ska få mig att känna mig speciell och vara stolt för den jag är och inte skämmas!

Camilla, även om vi inte umgåtts så mycket så finns du alltid där.

Emelie ditt party animal, utan dig hade Australien inte varit lika roligt.

Ewelina, du är en av de sötaste som finns, även en av dom som varit så snäll mot mig även om jag inte förtjänat det!

Nu när ni är borta så saknar jag er jätte mycket, men det kommer att komma en dag då vi alla ses igen!För att skryta lite så höll jag mig från att gråta ända till den första kramen, då brast det, trodde aldrig att jag skulle hålla mig så länge haha, GUD vad jag bölade!!!

Jag har hunnit med WhiteSundays, lovely lovely lovely och även Sydney som jag blev imponerad av!

I nästa kapitel som kommer heta, my side of the story, så kommer jag ”äntligen” gå ut med vad som hände mellan mig och min vän.

Fortsättning följer...

Här nedan kommer sneak peak:

My side of the story...

Som ni kanske vet så finns det alltid tre sidor av en historia, min sida, din sida och den sanna sidan. Det är många av mina läsar som har frågat varför jag inte har uppdaterat min blogg på en månad eller skrivit hur jag mår och nu är det dags att ta älgen vid hornen och förklara varför!