Oh my oh my...
I senaste inlägget (tror jag) så nämde jag att jag hade fått lunginflammation, tydligen en dödlig sjukdom förr i tiden. Den har verkligen tagit hårt på mig, jag har mått dåligt på grund av mina andetag, att det kunnat vara mina sista, varit sjukt trött och samtidigt försöka vara så vanlig som möjligt med ett pepsodent-leende på läpparna.
Jag har inte känt mig så sjuk sedan jag hade körtelfeber efter en galen (min första faktiskt) charterresa, jag var sjuk i 6 månader och läkaren här sa att det kommer ta ungefär lika lång tid innan jag känner mig helt frisk, JIPPI...not!
Jag är inte den som klagar, eller jo jag klagar rätt mycket faktiskt men på karlar, på min PMS, hur tjock jag är, min utväxt, mina ögonbryn, och mina keso-ben, men jag klagar sällan över hur jag mår annars, känslomässigt. Medlidande är ingenting jag är ute efter för att jag vet att det finns människor i världen som har det mycket mycket värre än vad jag har, det har farmor och biblen lärt mig, och aftonbladet. Men ibland, bara ibland så vill man ju att någon ska tycka lite lite synd om en eller hur? Eller i alla fall fråga hur man mår!
I alla fall, under denna period så har jag känt mig lite ensam faktiskt, typ som den där kossan vid eken som luktar på blommorna, Färdinan? Jag har glidit ifrån en av mina närmaste vänner, jag har inte känt att jag har haft någon att prata eller klaga inför förutom farmor, och henne har jag ringt upp 1000kr för, vilket har fått mig att tycka synd om mig själv...jag vet blödigt, men även att jag är 25år så får jag faktiskt känna mig som ett barn ibland.
Jag har dock fått stöd från en tjej här nere, Stefanie, även om vi bara känt varann snart 1 år så är hon en av dom som vet hur jag fungerar och hon förstår mig så som mina vänner som jag har kvar i Sverige förstår mig. Jag har väldigt svårt för att släppa in folk i mitt liv, eller nej det har jag inte, men att lita på folk och att få dom att lära känna den riktiga Madeleine Johanna Fransson, men vart jag mig i världen har vänt mig så hittar jag alltid den där vännen som jag vet att jag kommer att ha kontakt med i resten av mitt liv, tack Steffi för att du varit en vägg, eller planka, eller vad det nu kallas, boll kanske?
Jag har även lärt känna några andra underbara damer som tyvärr har tagit graduation och flytt landet, Cecilia, du om någon vet hur du ska få mig att känna mig speciell och vara stolt för den jag är och inte skämmas!
Camilla, även om vi inte umgåtts så mycket så finns du alltid där.
Emelie ditt party animal, utan dig hade Australien inte varit lika roligt.
Ewelina, du är en av de sötaste som finns, även en av dom som varit så snäll mot mig även om jag inte förtjänat det!
Nu när ni är borta så saknar jag er jätte mycket, men det kommer att komma en dag då vi alla ses igen!För att skryta lite så höll jag mig från att gråta ända till den första kramen, då brast det, trodde aldrig att jag skulle hålla mig så länge haha, GUD vad jag bölade!!!
Jag har hunnit med WhiteSundays, lovely lovely lovely och även Sydney som jag blev imponerad av!
I nästa kapitel som kommer heta, my side of the story, så kommer jag ”äntligen” gå ut med vad som hände mellan mig och min vän.
Fortsättning följer...
Här nedan kommer sneak peak:
My side of the story...
Som ni kanske vet så finns det alltid tre sidor av en historia, min sida, din sida och den sanna sidan. Det är många av mina läsar som har frågat varför jag inte har uppdaterat min blogg på en månad eller skrivit hur jag mår och nu är det dags att ta älgen vid hornen och förklara varför!
