thewayyouare

Det började med ett mail och som de flesta som känner mig vet, så kan jag ha svårt för att uttrycka mina känslor just på grund av att jag inte vill såra någon eller jag vill inte att det ska komma fram fel, men genom att skriva det svart på vitt så kan jag stå för det jag känner och tycker och även läsa igenom det 1000ggr så att det i alla fall låter bra.

När jag kom upp för att träffa min vän för jag kände att jag behövde prata ut så var en av de första sakerna som jag fick höra att ett mail va larvigt, töntigt eller om det va barnsligt, jag kommer inte redigt ihåg vilket det var, men jag tog såklart väldigt illa vid mig  eftersom att skriva är mitt sätt att uttrycka mig och berätta hur jag känner, tycker och tänker och jag vet att min väninna vet om att jag tycker om att skriva. Exempelvis alla som får sms av mig, det är sällan det står endast Hej, hur mår du?, Nejnejnej, det kommer en novell också.

I alla fall i mailet som jag skrev så innehöll det saker som jag hade upplevt den senaste veckan som verkligen hade sårat mig och självklart som alltid så hade jag missuppfattat situationer och det hade även min väninna gjort. Vi är så himla olika och tolkar saker på sååå olika sätt, så om jag gjorde något tolkade hon det från sitt perspektiv och om hon gjorde något så tolkade jag det från mitt perspektiv så allt blev bara pannkaka när vi skulle gå igenom mailet tillsammans!

Vi hade en hektisk diskussion om att jag inte tyckte att jag hade gjort något fel som valde att tillbringa lite mer tid med mina föräldrar, jag hade kommit med ett förslag att vi kunde resa runt tillsammans med dom eller göra något annat ihop och jag tyckte att eftersom jag är en egen individ så måste jag få ta beslut själv.  Det kom även upp att min väninna tyckte att jag hade sårat henne som ingen annan vän hade gjort, och dom orden kommer tyvärr leva med mig resten av mitt liv, det är ord som en vän aldrig vill höra!!! Vi kom även in på att jag fortfarande inte hade bestämt mig för hur jag skulle göra, att jag gärna ville göra det bästa av situationen, men tyvärr så hade min väninna redan beslutat hur hon ville fortsätta... jag ska verkligen försöka göra detta så kort som det bara går, för det gör mig lika ledsen varje gång jag tänker på det....

Det hon vill var att hon ville inte göra vår sista tid i Australien till ”vår” tid utan hellre vara med andra än med mig, detta sårade mig sjukt mycket, men jag fick helt enkelt suga på en pungkula och känna mig som världens sucker och svälja och tänka nej jag är inte äcklig, det är bara en kula!

Hon kände även att hon inte viste hur hon skulle bete sig i mitt sällskap och hon hade redan diskuterat med andra att hon ville till Byron Bay. Byron Bay var ett underbart ställe i Australien som hon viste att jag ville åka till, men hon bad mig vänligt, vilket jag uppskattade att jag inte skulle erbjuda mig att följa med även om det fanns plats kvar i bilen, jag är ändå tacksam över att hon sa det på ett vanligt sätt att jag inte var välkommen, men jag sa till min väninna att jag inte ville höra något mer om den resan i så fall för det sårade mig mest, att hon inte äns ville ha mig med, att mitt sällskap inte va tillräkligt värdefullt eller betydde något.

Diskussionen slutade i alla fall med en kram och vi blev någorlunda sams även att vi båda blivit sårade av varandra, vi bestämde att vi skulle försöka att fortsätta som att allt va som vanligt, även om jag inte kunde förstå hur jag kunde gjort något fel så accepterade jag allt.

Dock blev de sista veckorna en berg och dalbana, känslor upp och ner, både lycka av att ha funnit nya vänner som var ett stöd, men också sårade och ledsamma känslor över att jag och min väninna gled ifrån varann. 

Den planerad resa/roadtripen till Byron Bay gjordes, jag fick höra om den men valde att ignorera den, mitt första skäl för att jag inte fick följa med, och för det andra för att det kunde ha varit vår roadtrip. Självklart så gick det ju inte att ignorera helt i och med att facebook finns och där är jag inne typ 24/7 haha, men jag försökte att inte läsa uppdateringar eller kolla på bilder. Det som jag blev mest ledsen över var att jag reda på att några andra tjejer hade fått följa med, några tjejer som min väninna känt i 8 månader och priorterade dom istället för en vän som mig som hon känt i 6 år.

Jag råkade kommentera en status: vad roligt att du fick följa med, ha det så roligt på resan. Detta tog en av de andra tjejerna personligt och jag fick ett sms att hon inte ville att deras resa skulle gå över facebook att det förstörde hennes resa.

Denna tjej är en underbart söt tjej som jag verkligen är glad över att ha lärt känna, hon är å enkel och lätt att vara med och jag har träffat henne nu efteråt i Sverige och hon gör mig lika glad varje gång. MEN OM jag hade varit hon så hade jag för det första frågat om om det var OK med mig, om det kändes OK med mig att dom skulle göra denna resan ihop med min väninna efterson hon viste om att jag och min väninna hade planerat våra sista veckor ihop. Men jag vet inte, det kan ha varit mycket begärt, jag vet att jag alltid frågar eller försöker fråga, detta var kanske en konstig situation för oss alla och hon kanske inte tänkte på att jag var sårad, att det var konstigt att inte jag skulle följa med, eller att jag hade planerat en roadtrip med min väninna men den inte blev av? Jag vet inte, allt kanske bara är överdriver från min sida? 

Det över facbook var inget personligt men eftersom hon tog det personligt så måste det ju ha vait något fel? Ja skit samma över det, när dom kom tillbaka från sin roadtrip så va det en av hennes sita kvällar och jag ville verkligen inte förstöra denna för henne så jag höll tyst och berättade inte vad jag kände, alla tjejerna eller de flesta kom ner till mig och hängde ett tag. Så fort dom började prata om resan så gick jag iväg, ja det kanske var  töntigt men det jag inte vet har jag inget ont av eller hur? Så lite jag viste om roadtripen dessto bättre. Jag kanske skulle ha varit glad för min väninnas skull som fått sin roadtrip nu när jag bestämt att jag skulle vara med mina föräldrar, men jag kände mig bara ledsen över situationen hur allt hanterades och att de andra tjejerna fick följa med men inte jag!

Mina föräldrar övervägde till och med att ställa in resan för att jag mådde så dåligt över det som hänt med min väninna, men nu i efterhand så är jag hur lyckligt som helst att dom inte gjorde det, dom är mitt allt!!!

Tiden började gå och fler och fler tjejer försvann så tillslut va det inte så många kvar av oss då en del redan tagit examen, jag och min väninnan umgicks mindre och mindre, delvis för att hon hittade någon annan att lägga sin tid på och delvis för att jag hade mycket i plugget.

Mina vänner har frågat mig hur det är mellan mig och min väninna nu, och om jag ska svara ärligt så vet jag inte, jag tror att vi är så pass olika att vi matchar varandra perfekt, men just nu behöver vi kanske space och fundera ut vart vi har varandra.

Innan jag flyttade till Australien så var vi verkligen Piff och Puff, Bernad och Bjanka, eller som August och Lotta i den där svenska sommarsången.  Jag har aldrig bråkat med henne (vad jag minns iaf) men under detta året har vi verkligen lärt känna varandra, ALLA sidor, många roliga minnen och en del riktigt tråkiga, men mina minnen från denna resa är de roliga som väger över.

Min väninna tycker att jag bryr mig om för mycket om vad andra tycker och tänker medans hon som hon själv alltid säger skiter i vad andra tycker och tänker,  som räknas är du och dina tankar och åsikter, ingen annans, vilket jag tycker att hon har helt rätt i.

Jag hoppas och tror att jag är sån som bryr mig om andra och sätter mig själv i andra hand i de flesta fallen, och det är la kanske det som är svårt för min väninna att förstå. Under hela denna tiden då vi hade vårat största bråk så höll den tjejen hon åkte på roadtrip med mig updaterad om hur min väninna mådde, jag bad henne att ta hand om min väninna även om hon hade sårat mig så va jag fortfarande hennes vän, 6 års vänskap kan inte förstöras helt på några månader, inte om man är riktiga vänner...eller? Jag har aldrig varit i denna situationen tidigare så jag har ingen aning. Såklart man har glidit ifrån vänner, men det är för att man har vuxit ifrån varandra, inte för att man har kommit närmare varann och försöka lära känna varann innan och utan och accpetera alla ens olika sidor?

Jag kommer att sakna min väninna, och det gör jag verkligen nu...jag vill ofta ringa henne och berätta något som har hänt men jag vågar inte...Vi levde tätt inpå varann och att helt plötsligt ha förlorat en så nära person känns jätte jobbigt, det är allt jag vet just nu och det är bara framtiden som kan förutspå hur allt kommer att sluta…

Saknade är stor, men jag vet inte alls om jag har någon betydelse längre...

 Tack till alla mina fina och underbara vänner jag har och har hittat, ni betyder så mycket för mig och den jag har blivit, jag har för första gången i mitt liv svikit en vän och det vill jag aldrig ska hända igen!