thewayyouare

Vilken kris jag är!
Jag vet inte redigt vart jag ska börja, känner mig som en gammal kärring och tonåring på samma gång, jag hoppas att det inte är klimakteriet. Jag började ju få svullna vader av att sitta stilla för länge när jag knappt fyllt 20 och mamma sa: Men det där ligger i släkten, jag fick också svullna vader efter jag fyllt 50. Det innebär ju att jag är 30år för tidigt i släktdragen ”suck”.

Just nu känner jag mig helt tom och otillräcklig för allt och alla. Jag skäms för att jag känner så här men vad ska jag göra? Försöka ha klister på inne-läpparna (i munnen ingen annanstans) så att det ser ut som att jag ler hela tiden? Det skulle kännas fel tycker jag.

Det känns som jag inte är någon bra vän alls just nu när min vän hellre är med sig själv än är med mig. Det enda jag vill är att hon ska vara lycklig och minnas dessa veckor som en bra tid, men just nu känner jag mig helt misslyckad!
Det känns som jag har försökt med allting, försökt förklara att vi lever i nuet och ta vara på tiden tillsammans, den kommer inte tillbaka och det är lika bra att göra det bästa av situationen för vi vet inte när vi ses nästa gång.
Allt jag försöker med lockar inte och jag känner mig som en dålig människa. Är jag så hemsk och tråkig? Varför har ingen sagt något om det innan i så fall? Det är inte för att jag luktar för jag har en deo som håller minst 48 timmar. Jag vet ju att jag inte är perfekt, men vem är egentligen det?
Första veckan accepterade jag att hon inte mådde bra för en privat sak och jag lät henne vara, andra veckan blev hon sjuk och då förstår jag att det tar på krafterna och att man behöver vila upp sig, men denna 3:e och sista vecka vet jag inte vad jag ska ta mig till?

Ibland måste man faktiskt bara få släppa lös sina känslor istället för att hålla inne dom. Nu i helgen har jag och min fina väninna varit i Byron Bay och då har det brast för mig totalt. Alla känslor har släppts fria och kommit ut. Tyvärr har jag inte kunnat prata med någon utan har suttit på stranden och njutit av sandkorn i varenda hål eller på en för liten sten som min rumpa knappt får plats på och bara gråtit. Det är ett under att jag fortfarande ser med mina svullna ögon.

Jag känner min vän så pass bra så att jag VET att hon tycker om att chilla och bara vara, ingen stress utan bara ta det lugnt. Men det känns ändå som jag gör fel hela tiden för att hon inte vill vara med mig utan med sig själv.
Farmor säger att bästa förhållandet du kan ha är med dig själv, och det är en bra beskrivning på min väninna, hon vet vem hon är, bryr sig inte vad andra tycker och tänker om henne och tycker faktiskt om sig själv och vara med den hon är.

Jag är ju egentligen en stark kvinna (jag kan nästan lyfta mig själv) eller jag vill visa omvärlden att jag klarar mig själv och inte behöver någon hjälp men jag kanske är en mes innerst inne? Fan vad tråkigt i så fall och innse det NU?

Nu vet jag att jag även har PMS humör, för att jag går runt och spanar på karlar hela tiden och så är mitt humör upp och ner. Jag trodde faktiskt att jag hade börjat komma över detta, jag är över 25år men ser ut som 19, hormonstadiet kan ju gå och lägga sig på autobahn eller något.

Jag har haft en underbar helg med det bästa sällskapet, sedan på 30min så gick det mesta, eller jag ska vara ärligt ALLT snett.

Jag brukar ha väldigt svårt för att öppna upp mig för folk, eller visa vad jag känner. Jag har ett fåtal vänner som jag vågar öppna upp mig för, jag kan verkligen berätta allt eftersom jag vet att dom inte dömmer mig och dom tycker om mig för just den jag är. Man vet ju att man kan förändras genom åren men mina vänner hemifrån säger att jag bara har förändrats på positiva sätt, jag är gladare, vågar ta för mig mer och är väldigt lätt att ha att göra med.
Jag vill inte verka deppig eller så men just nu befinner jag mig i en period då jag är fullständigt förvirrad och jag gillar det inte, inte alls faktiskt!
Det är nu jag har insett vilka vänner jag har och vilka jag vill prioritera i mitt liv men tyvärr känner jag mig ensam och några av mina vänner vågar jag inte prata med. Ska det verkligen vara så? Ska man inte kunna öppna sig för sina vänner och berätta hur man känner vad det än gäller?
Min sista tid i Australien tog väldigt hårt på mig, jag har inte velat säga något för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig i onödan, jag vet mycket väl om att jag inte är perfekt, det fick jag allt reda på där borta vill jag lova.

Det finns en vän i min värld som jag verkligen älskar, alltid när vi ses så känns livet underbart, vi har alltid haft roligt med varann och är väldigt lika på många sätt. Jag hade verkligen behövt träffa henne nu i dessa tider, bara få ligga i en soffa, pilla i naveln och ha det gött! Vi behöver inte säga något, jag behöver inte göra till det för henne, jag vågar vara mig själv...såklart kommer det nu ett men...men sedan jag kom hem från Australien har jag försökt att boka in en resa men det blir lixom inget bestämt, det känns nästa lite som med en karl, man säger att man vill ses och ska ses snart men egentligeng vill han inte...nu vet jag såklart inte om det är så men jag känner så.
Hade situationen varit annorlunda så hade jag berättat allt för henne nu om vad som hände och öppnat mig men det kan jag inte och anledningen är enkel, hon är nu kompis med min väninna som jag va med i Australien och för respekt för deras vänskap så har jag valt att inte berätta någonting...egentligen vill mitt hjärta bara skrika ut allt men jag har inget med deras relation att göra och jag vill inte att det ska bli några missuppfattningar. Jag har ingen aning om min väninna har berättat något om vad som hände i Australien och jag hoppas att hon inte har gjort det av respekt för mig, vi har ändå känt varann i över 6 år och att en sån här sak ska förstöra så mycket i en vänskap skulle kännas sjukt! Ett fel/misstag/ kalla det vad som helst kan inte förstöra det man hade, i alla fall inte om det är/ var en fin vänskap som jag såklart fortfarande hoppas på att det är. För att återgå till min vän som jag kan vara mig själv med så hoppas jag att jag inte har gjort något dumt, vi har varit vänner så pass länge och utan henne i mitt liv skulle mycket förändras... Anna, förlåt om jag har gjort något, förlåt om jag har förändrats och förlåt för att jag är konstig ibland, men jag hoppas att vi tittar framåt mot många roliga äventyr!!!