thewayyouare

1 år sedan jag kom hem från Australien idag och såg ut som en pundare med min jetlag. Trodde aldrig att jag skulle klara av insparken i skolan (vilket jag heller inte gjorde då jag råkade snubbla på mig själv och fick en spricka i foten) men jag gled igenom den bokstavligt talat med en cykel =)

 

Detta året har gått sjukt snabbt, det har varit en redig omställning att vara tillbaka i Jönköping igen, både psykiskt och fysiskt.

Min första skoldag minns jag knappt, jag var så fokuserad på att hålla mig vaken och jag minns knappt insparken på kvällen heller då jag gick vilse genom stan men hittade hem efter att ha frågat en taxichaufför.

Jag hade inga pengar för CSN krånglade så att leva på sina föräldrar igen gjorde det ännu jobbigare än vad jetlagen gjorde.

Jag flyttade även hem till päronen igen, dock blev det bara någon natt, sedan fick jag panik och ångest, vet inte om det är samma som panikångest menmen, jag började gråta, skratta, skrika, arg, glad, ledsen och pappa fick trösta mig, kan la tänka mig att allt berodde på att jag inte kände mig "hemma" även fast jag har växt upp här. Jag tog beslutet att börja söka jobb, lägenhet och flytta in hos min syrra, även om hon bodde på 34kvm så kändes det mycket lättare än att bo i mitt gamla rum som är omgjort med inga grejer som var mina.

 

När jetlagen hade lagt sig så började jag fokusera på skolan och min nya klass, jag kom aldrig riktigt in i den ibörjan kommer jag ihåg eftersom jag missade många fester och inte redigt hade orken att vara social. Men eftersom alla alltid var så goa så var det lätt att sätta sig jämte vem som helst och prata. Jag fick även jobb på biografen här i Jkpg efter bara några dagar och har jobbat där sedan dess, vissa kallar det tur, min chef kallar det jävligt långt CV hähä.

Lägenhetssökandet gick inte lika bra, men tillslut hittade jag en lägenhet i oktober, en 2:a, 60kvm, 300m från skolan, flyttade in där i december och äntligen hade jag ett liv i Jkpg och kunde klara mig själv då CSN hade börjat ge ut pengar och lönen från biografen började rulla in *cashing*.

 

Jag började lära känna folk i klassen mer och mer och det är verkligen en blandad och rolig klass, fortfarande efter 1 år vet jag inte vem jag ska sätta mig jämte eller prata med på rasterna, alla är lixom lika välkomnande =)

I denna vevan började jag även tänka på vilka vänner jag hade kvar i Jkpg och jag kom fram till att det inte var så många sedan barnsbenen vilket delvis gjorde mig lite ledsen men det var också rätt bra, då viste jag ju vilka det var som var värda att lägga tid och energi på. Dock så har alla dessa vänner, fru, man, barn, vila, bil, hund, jobb, gifta ja ni vet allt som jag egentligen skulle ha haft vid denna ålder så det har resulterat att ingen har haft tid. Jag började också vantrivas i min lägenhet, den var liiiite liiiite alldeles för stor så efter några månader försökte jag byta den och i juni år flyttade jag in i en 1:a på samma gata 40kvm som jag älskar (dock gillar jag inte min sjungande granne som snyter sig som en elefant, men varför klaga när man har öronproppar).

 

Nu under sommare så har Jkpg verkligen varit SUPER TRÅKIGT!!! Jag har inte haft många att umgås med för de jag har lärt känna kommer från andra orter, eller har haft semester, jobbat för fullt och det har gjort mig ledsen och även fått mig att känna mig ensam.

Jag kommer ihåg att farmor har sagt att det viktigaste är att inte känna sig ensam, när den känslan kommer kan man bli väldigt ledsen och då gäller det att se sig omkring och se vad för vänner och familj man har, ta vara på det man har istället för det man inte har helt enkelt. Så varje gång jag känner mig ensam (princip hela jävla sommaren) så har jag bara tänk: men Madeleine, du har din familj, du har vänner och även om de inte umgås med dig eller är med dig just nu så finns dom där, och då har jag tagit ett glas vin och njutit på min balkong  och kastat sten på folk istället. Nej då, men min balkong och jag har en speciel relation till varandra.

 

I alla fall, det tråkigaste som sagt med att vara solokvist i Jkpg är just det att man känner sig ensam då och då. I Sthlm hade jag aldrig den känslan och det är la det som har chockerat mig mest. Nu när jag har lust att dra iväg någonstans, boka resa eller något så finns det verkligen ingen som vill, ha råd eller kan och det är nu jag måste börja ta det där steget igen att våga ta kinesbilder på mig själv med min kamera och ge mig ut i världen. Jag är dock inte redo för det än, men jag hoppas att i vinter kunna åka iväg någonstans utan att känna behovet att ha någon med sig.

 

Nu tänkte jag avsluta detta då jag har tenta imorgon!

XoXo